Hur lär man sig att vara ensam?
Hurdå tänker ni...
Jag menar ensam som att vara ensam hemma, utan barn, utan vuxet sällskap, speciellt vuxet sällskap.
Hur lär man sig det ?
Finns det något man kan göra för att inte tycka att det är så hemskt eller jobbigt, utan kunna njuta eller iallafall acceptera det?
Jag hatar verkligen att vara utan vuxet sällskap om kvällarna, de är hemskt. Helgerna ännu värre!
Försöker intala mig själv hela tiden att de är bra för mig, att de inte är så farligt, att de kommer en ny dag imorgon m.m.
Men är det såhär det ska vara ?
Barnsällskapet är inte samma sak som stimulansen från vuxna människor.
De är inte att man måste prata, utan bara vara i närheten.
Men som sagt- hur lär man sig att känna att det är okej att vara ensam, att de inte ska kännas jobbigt/hemskt?
♥ Carola
Tänk såhär att du endast är själv för en kort period i ditt liv, tanken är ju självklart att du ska hitta någon att dela livet med. Så är vi menade att leva och det måste vi tro på. Fram till dess är det ingen som klagar på hur du har det, käka knäckebröd i sängen om du så vill. Kvällarna jag levde ensam hade jag mina djur som sällskap. Kanske ett djur kan vara något för dig och barnen, behöver inte vara något som kräver mycket...en fågel, hamster, marsvin eller annat... Kram!
Trackback
Jag avskyr att vara själv...vi är flockdjur men visst vi klara oss själva men vi måste få stimulansen. Jag vill inte vara själv och kommer aldrig att acceptera att jag måste vara själv. Barn i all ära men en vuxen människa hade fan inte varit fel!